När jag inte är där

Dagar är lägre än nätter, för på nätterna sover man, oftast. Ibland är dagarna korta, ibland jättelånga. MUNGA dagar är långa. Mer tröttsamma dagar får man leta efter. Finare tal får man också leta efter. Har lust att återge de gyllene ögonblicken här, men är lite för less för att orka. Japan fegade ur, blev snåla och röstade för en mindre rättvis värld. Vem är förvånad?
Torsdagar kan också vara långa även om det inte är MUNGA dag och man dessutom har sitt nyfunna favoritämne på morgonen. Före lunch lektioner är helt värdelösa. Alla väntar ändå bara på att det ska bli lunch. Sista lektioner är också värdelösa. Alla väntar på att få gå hem. Det finns nog inga optimala förhållanden för lektioner någonsin.

Sant är att Sailor Moon har ett vädigt ojapansk utseende. Skulle nästan påstå att jag är en mer trovärdig japan än henne. Fällman håller säkert med. Funderar på att använda min lilla land/namnskylt lite oftare, för att verkligen understryka att det finns ett potentellt östasiatisk ursprung i typ alla människor.
Josefin Nilsson, Japan.
Ja, why not?

Bli frisk min lilla lillasyster!

Sailor Moon

Om tretton timmar ska jag stå och hålla ett tal i stadshuset inför ett antal elever och ett lite mindre antal lärare. Kul. Jag längtar. Som krydda på det hela ska jag föreställa en japan, och när den enda japan jag kommer att tänka på är Sailor Moon, en liten tecknad mangafigur, känns det hela mycket lovande. Funderar på att låta soundtracket till den spännande tecknade tv-serien spela i bakgrunden när jag håller mitt vackra anförande. Funderar också på hur jag ska lyckas fixa de långa blonda tofsarna, den smala midjan, de stora ögonen och de pushade brösten. Outfiten har jag däremot under kontroll.

Sailor Moon min vääään..

En liten glädjetår

Såg att Carol har börjat skriva blogg igen! Väldigt, väldigt trevligt tycker jag. Att hon skrivit om ärtan ger även det högsta betyg! Och på tal om betyg, har jag gjort de där 51 naturkunskaps frågorna nu. Bättre sent än aldrig. Gäller generellt det mesta.

Den lilla detaljen med trånande ögon

Mina föregående dagar har handlat om Ärtor och om Colbis. Kära lilla Colbis, vars blick inte skyr några hinder, eller någon tvåsamhet i världen tycks stoppa. Det är tragiskt men nästan så tragiskt att det blir vackert, om man tänker på det tillräckligt länge. Om inte annat så blir det komiskt, kul, men samtidigt synd om den lilla. Tur att det finns folk i behov av sånna som Colbis. Det finns lägenheter som inte klarar sig utan nattskift och dagsskift och helst hela dagen service. Tror att jag ska skicka ett anonymt tips till det lilla livet. En lägenhet i Luleå kan behöva en lätt uppiffning efter ett alltför slött besök. Jag är nästan skyldig Colbis den lilla tjänsten. Inte för att någon eller något verkar vara ett hinder i två små stirrande colbiögon..

Igår blev jag förbannad då modernteknik svek mig, igen(!), och lämnade mig utan kontakt med omvärlden någonstans mellan Skell och Umeå. Det är alltid lika spännande med saker som fungerar dåligt, men nu snart ska det bli ändring på det. Här ska investeras i ny, och förhoppningsvis, mer hållbar modernteknik!

Idag var livet tillbaka där det planade ut för ett tag sedan. Jag saknar redan det som inte är vardag. Det jag har med dig.

Även om det oftast är tungt, så var denna vardagliga skoldag ändå ingen riktig besvikelse. Vem kan klaga då man i vanlig ordning ser favoriten nummer ärt på skolan, och inte bara en gång, utan flera gånger på samma dag?! Jag vet inte hur hon gör det, men hon lyckas verkligen fånga blickarna när hon nöjt och långsamt banar sin väg genom skolbyggnaden. Likt en kunglighet som strosar runt i sitt praktfulla slott. Eller som en otroligt nöjd vanlig ärta helt enkelt. Ganska oslagbart så hör det ändå alltid till höjdpunkterna på skoldagen! Fällman måste vara ledsen nu när hon missar alla dessa höjdpunkter för ett tag fram över. Ska försöka att återge de gyllene ögonblicken så bra som möjligt..