Den lilla detaljen med trånande ögon

Mina föregående dagar har handlat om Ärtor och om Colbis. Kära lilla Colbis, vars blick inte skyr några hinder, eller någon tvåsamhet i världen tycks stoppa. Det är tragiskt men nästan så tragiskt att det blir vackert, om man tänker på det tillräckligt länge. Om inte annat så blir det komiskt, kul, men samtidigt synd om den lilla. Tur att det finns folk i behov av sånna som Colbis. Det finns lägenheter som inte klarar sig utan nattskift och dagsskift och helst hela dagen service. Tror att jag ska skicka ett anonymt tips till det lilla livet. En lägenhet i Luleå kan behöva en lätt uppiffning efter ett alltför slött besök. Jag är nästan skyldig Colbis den lilla tjänsten. Inte för att någon eller något verkar vara ett hinder i två små stirrande colbiögon..

Igår blev jag förbannad då modernteknik svek mig, igen(!), och lämnade mig utan kontakt med omvärlden någonstans mellan Skell och Umeå. Det är alltid lika spännande med saker som fungerar dåligt, men nu snart ska det bli ändring på det. Här ska investeras i ny, och förhoppningsvis, mer hållbar modernteknik!

Idag var livet tillbaka där det planade ut för ett tag sedan. Jag saknar redan det som inte är vardag. Det jag har med dig.

Även om det oftast är tungt, så var denna vardagliga skoldag ändå ingen riktig besvikelse. Vem kan klaga då man i vanlig ordning ser favoriten nummer ärt på skolan, och inte bara en gång, utan flera gånger på samma dag?! Jag vet inte hur hon gör det, men hon lyckas verkligen fånga blickarna när hon nöjt och långsamt banar sin väg genom skolbyggnaden. Likt en kunglighet som strosar runt i sitt praktfulla slott. Eller som en otroligt nöjd vanlig ärta helt enkelt. Ganska oslagbart så hör det ändå alltid till höjdpunkterna på skoldagen! Fällman måste vara ledsen nu när hon missar alla dessa höjdpunkter för ett tag fram över. Ska försöka att återge de gyllene ögonblicken så bra som möjligt..