Allt är lättare i solsken

I förrgår kände jag mig som Tanja Poutiainen då jag körde sönder pistarna på Dundret i det vackra vädret. Full kontroll. Nästan jämt. Jag är glad att jag slipper se mig själv när jag gör mina eleganta slalomsvängar. Men roligt är det, förutom då man lever sig in lite väl mycket i sin roll som alpin världselitåkare och är äckligt nära att köra ur pisten och ut på den mossiga och steniga fjällbranten som tinat fram. Inga rekordtider blev satta i den moddiga och blöta snön. Tanja P vann dock över en Anja P med för smala lår och lite matchvikt. Att tyngdkraften gäller i nedförsbackar är än en gång bevisat.

Fällman sa idag att det bara är typ 25% av det man säger som uppfattas rätt av omgivningen, alltså på det sättet som man menade med det man sa. Invecklat. Kan vara sant. Tankar är svåra att förklara. Samtidigt som det vi säger betyder mer för andra än vad vi tänker. Men alltså hade man kunnat säga 75% mindre och aldrig bli missförstådd? Eller hm, det håller inte. Vad tänkte jag? Ifall det är så borde även mycket av det vi skriver uppfattas fel. Eller? Jo. Men äh. Jag orkar inte tänka. Inte skriva eller säga något heller i frågan. Det här är nog lite av de 75% som inte ens den som säger/skriver saken förstår.

Jag är i stadie fyra nu och det är helt enkelt jävligt, jävligt deprimerande. Enkelt sagt. Jag kan inte alltid se det enkla, men det är faktiskt skönt ibland att slippa vara enkel. Enkelt blir lätt tråkigt och alla vet att tråkigt inte är kul.

Jossa säger att "livet är en fest". Jag är bara sjutton år och festen kanske kommer när jag blir arton och stor och fattar vad som är livet, och vad som är festen. När jag blir vuxen ska jag be någon förklara. 25% rätt är alltid bättre än 100% fel.